och igen.
Nu är jag i behov av att skrika ut i text. Min hjärna är i sånt kaos just nu, och jag måste försöka reda ut lite känslor. Jag känner mig så ensam, oönskad och oälskad, alla dessa känslor som ensamheten för med sig. MEN samtidigt känner jag inte att jag vill ta mig ut, vill inte bjuda hem nån och vill nog inte ens prata med nån, det gör mig så fruktansvärt förvirrad. Vad är det jag vill? Jag vet inte.
Jag vill hitta nåt som gör mig glad, genuint glad. Behöver inte vara lycka, utan nåt att hålla fast i som gör mig glad.
Jag tänker lite på olika perioder i mitt liv där jag varit glad, och det är egentligen inte bra minnen, för dom håller mig fast. Lite på grund av det kanske som gör att jag söker mig till ensamheten? Att slippa få vara glad för en stund och sen förlora det, skulle jag klara det? På många sätt behöver jag ta mig ut och försöka hitta de saker som skulle göra mig glad, men jag är så osäker på mig själv, osäker på om nästa sak är positiv eller om jag håller kvar i det negativa jag finner glädje i.
När folk ser mig le, dra skämt osv tror dom att jag är glad, det är jag inte, jag har bara en bättre dag eller känner mig duktig på att låtsas.
Hade en gråtdag häromdagen, när jag bara grät grät och grät, mitt inre gjort så ont att kroppen fick ont. När det känns som att lungorna krymper, att hjärtat pumpar så hårt att bröstbenet bultar. Fosterställning är enda valen, för att hålla både kropp och inre intakt. Stänga in allt.
En sak till jag önskar är att jag inte behövde bli så hemsk mot andra under dom dåliga dagarna så som att inte svara på sms/telefon eller när jag skyller mina problem på andra. Människor kan vara delar till att man mår dåligt, men problemet kommer inifrån mig, det är mig det är fel på.
Ibland ser jag mig som en människa, som förtjänar kärlek och respekt, oftast ser jag mig som nåt form av ohyra som kräver bekämpningsmedel, gärna så snabbt som möjligt.
