hejsanhoppsan
Jag är trött på min eviga kamp att låta alla tankar stanna i hjärnan och jag försökte för ett tag sedan att skriva ner på papper men jag lyckas verkligen inte, så nu försöker jag här..igen.
Att känna känslan av ensamhet är så jävla tufft, svårt att hantera. Det gör det ännu värre att veta att jag skapar ensamheten själv, att jag isolerar mig känslomässigt. Jag behöver få skriva av mig, skrika ut i text! Jag behöver andas genom att skriva ner mina känslor.
Jag har gått igenom värre, mycket värre, men att trampa vatten istället för att drunkna är också svårt, men jag försöker hålla mig över vattenytan. Jag är på vissa sätt stolt över mig själv och på vissa sätt skamsen. Men jag kämpar. Jag har gått igenom hemska saker inombords som jag försöker handskas med men ibland vill jag bara ge upp, lägga mig ner och aldrig resa mig upp igen.
Vissa människor har svårt att förstå vad man går igenom när hjärnan krigar mot hjärtat och det är nog okej, det är nåt jag lär mig att hantera men jag kan inte hantera när folk tycker att jag ska hålla mina känslor inom mig. Jag behöver veta att människor omkring mig vet hur jag mår, att inte behöva förklara när man träffar nån att idag har jag en riktigt usel dag och att jag kommer bryta ihop om du frågar mig om hur jag mår. Jag behöver uppmärksamhet och uppmuntran, jag kan inte handskas med att människor säger åt mig att rycka upp mig för allt jag önskar är att kunna göra det! Jag vill kunna vara glad, för just nu minns jag inte hur det känns. Kan ha bra dagar, men jag är inte glad, jag känner ingen lycka längre.
Jag minns inte hur mitt skratt låter
Nu har jag ventilerat, under påverkan av sömnmedicin så sammanhang är nog omöjligt att förstå, men det känns lättare att slappna av nu. Dags att försöka sova nu Mickis.
