missförstånd
Efter att jag delade min blogg igår, så fick jag flera meddelande om att jag inte borde känna som jag känner, men mitt skrivande handlar i stort sett alltid om vad jag känner just när jag skriver det. Jag känner mig inte alltid ensam och jag har inte alltid ångest, vilket gör att hjärnan har mer fokus på vad som är verkligt och inte, dvs att jag vet att jag har människor runt mig som älskar mig.
Det är när jag skriver som känslorna är framme, försöker skriva ur mig ångesten.
Jag kämpar verkligen med att bli av med ångesten, och speciellt ångesten som kommer från ingenstans för den är värst.
Jag tror att jag försöker för mycket när jag borde se vart jag kommit ist! När jag blev sjukskriven så hade hela jag kraschat, jag låg i min säng och stirrade i taket, det var det enda jag kunde göra vissa dagar. Jag låg i timmar och bara stirrade. Jag gick ner 30kg den sommaren. Jag hade tankar på att avsluta allt i ren desperation, men tog aldrig steget. Jag slog sönder min handled med en ruta och det var skönt. Jag slutade lyssna på musik.
Jag har än idag svårt att hitta lusten till att lyssna på musik och väljer poddar och ljudböcker över musik. Tilläggas ska är att jag älskade musik innan.
Idag har jag tankar på att avsluta allt ibland, men jag planerar inte att göra det, jag vill inte skada mig fysiskt för det har aldrig hjälpt mig med nåt.. nu kämpar jag med den psykiska misshandeln jag utsätter mig själv för. Jag kan ligga i soffan i timmar vissa dagar, men det är för att det är skönt och jag äter mat! Jag mår bättre än jag gjorde men jag mår inte bra, det är ditt vi är på väg, det är min framtidsplan.
Hon var den som bröt mig i det värsta, när planerna för att försvinna kom, så var min rädsla att vem kommer ta hand om henne? Hon är mitt ångestdämpande i levande form
